Karls mamma & pappa

 

Charlotta Larsson

Född: 21 december 1843

Avliden: 3 juli 1924 / 81 år /

 

August Larsson

Född: 31 juli 1840 / Mösseberg / Gudhems förs. /

Avliden: 3 juli 1924 / 81 år /


Charlotta & August fick 4 barn

 

Maria Larsson

Född: 19 augusti 1874

Avliden: 7 augusti 1945 / 71 år /

 

Karl Emanuel Larsson

Antog namnet Thunberg under militärtjänsten vid A2, Kviberg

Född: 12 april 1876

Avliden: 9 augusti 1938 / 62 år /

 

Gift med Elin Thenberg (vår mormor)

 

David Larsson (tvilling)

Född: 28 december 1882

Avliden: mars 1955 / 73 år /

 

Josef Larsson (tvilling)

Född: 28 december 1882

Avliden: 1 februari 1938 / 56 år /

Gift med Ester Tall, Klippan Född: 1887

 

Elins mamma & pappa

Kristina& Gustav

 

Gustav Magnusson-Thenberg / Trestena/

Född: 21 januari 1846

Avliden: 24 juni 1930 / 84 år /

 

Första frun:

Anna Sandberg / Stenum /

Barn:

Johan Thenberg

Född: 28 november 1876 Avliden: 1 januari 1965 / 89 år /

Gift med:

Josefina Född: 8 oktober 1873 Avliden: 27 januari 1947

Barn:

Ellen Thenberg

Född: 3 augusti 1910

Harald Thenberg

Född: 1916

Avliden: Olycka 1928

 

Andra frun:

Kristina Johansdotter-Thenberg

Född: 19 augusti 1844 (Hägnen Stenum) Avliden: 22 februari 1917

Barn:

Elin Thenberg

Född: 11 december 1880 (vår mormor)

Avliden: 6 december 1961 / 81 år /

Gift med K.E. Thunberg

Förlovning: 2 oktober 1905

Gifte sig Domkyrkan GBG, 18 december 1907

Elin & Karl fick 7 barn

Elsa skriver:

Min morfar var torpare på Trestena herrgård. Den ligger väster om Hornborgarsjön, tätt omsluten av storskogens hundraåriga ekar, högresta furor och lummiga planteringar. 1794 - 1917 var Trestena ett fideikomiss som gick i arv från mor till äldsta dottern.

Han hette Gustav Magnusson Thenberg och var född 1846. I sitt första äktenskap var han gift med Anna, och de fick en son som föddes 1876. Vid andra graviditeten dog både mor och barn. Anna var då 21 år gammal. Morfar sa på äldre dar, att "Anna åt surt krösemos, å se´n dog hon". Han sörjde henne mycket.

Efter några år gifte morfar om sig med Kristina Johansdotter, som blev min mormor. Hon var född 1844. Mormor Kristina var bonddotter, och både hennes far och styvmor ogillade gifter-målet. När mormor skulle gifta sig och kom för att hämta sina tillhörigheter i föräldrahemmet, kastade styvmodern blom-krukor efter vagnen, som mormor åkte i. Så har min mamma berättat. Det blev i alla fall ett lyckligt äktenskap. Sex barn kom till världen mellan åren 1880 - 1891, därav ett tvillingpar. Morföräldrarna bodde inom Trestenas ägor, och morfar gjorde dagsverken på herrgården.

När min mamma föddes, år 1880, levde fortfarande gamla "hennes nåd" på Trestena. Efter hennes död 1884, övertog dottern Anna-Nora Mannerfelt ansvaret för gården. Hon titulerades alltid "Fröken" och var vid övertagandet 45 år och ogift, "Fröken" hade ett milt sinnelag var omtyckt av alla. Dessutom var hon sjukvårdskunnig. Det hade hon lärt sig under sin vistelse på Ersta diakonissanstalt. I sexårsåldern råkade min mammas pekfinger komma i vägen för yxan, när hennes äldre halvbror högg ved. Halva fingret gick av, och då var det "Fröken" på Trestena som fick sköta omläggningen. Mamma hade komplex för sitt halva finger, livet igenom.

Vid den här tiden var det c:a 125 personer som på ett eller annat sätt tillhörde Trestena Herrgård. Förutom 8 syskon Mannerfelt var det drängar, pigor, statare, torpare, hant-verkare, kogubbar, ladugårdskarlar, kuskar, skomakare m.fl. Till hushållet hörde även guvernanter och husmamseller. Mest har jag hört berättas om Lars Andersson även kallad Vävar-Lars som (föddes en julidag 1833 av sin mamma Anna Svensdotter som var av gammal Trestena släkt), som bodde i ryggåsstugan Hålagården. Han var berömd för sin vackra dukdräll, som han även levererade till hovet. En annan "kändis" var fiskaren "Gustaf i Lättbruket". Han fiskade i Hornborgarsjön och försåg hembygden och städerna runt omkring med gädda, braxen och kräftor.

Mamma och mostrarna berättade ofta om barndomens sommrar:

"Skogarna var överfulla av alla sorters bär, och stigen som ledde fram till källan, där vi hämtade vatten, var blå av förgätmigej. Utanför stugfönstret hade mor anlagt en hästskoformad rabatt med dahlior i prunkande färger. Vid grinden slingrade sej humle, var frukter lades i julbrygden. Från "ängaapeln" syntes de blånande bergen Billingen och Mösseberg, och från kyrkbacken kunde vi se Kinnekulle. I Hornborgarsjön växte näckrosor, och heta dagar badade vi i Flian".

En gång fick min mor en apelsin av "Fröken" på Trestena, för att ta´ med hem och ge barnen. Mormor hade aldrig sett en sådan frukt och visste inte hur man hanterade den. Hon tog en tesked och gröpte ur innehållet så att alla fick smaka.

Några köpta leksaker förekom inte. När mamma var liten, tog mormor ett vedträ, ritade ögon och mun med ett kolstycke och virade en vacker tygbit omkring. Det blev en fin docka. Barnen hade lång väg att gå genom den mörka skogen för att komma till skogen. Skolläraren hette Hjertén. Med sin lärarinna, E. Hedlund, hade mamma brevkontakt i många år. Tack vare henne kunde morfar uppehålla kontakten med sina barn på äldre dar. Morfar dikterade och lärarinnan skrev. I skolan lärde mamma sej att jorden var rund. Detta gick hon hem och berättade för föräldrarna. "Du är dummer, barn", var morfars enda kommentar.

Min yngsta moster, född år 1891, beskrev i ett brev till mig sin barndoms jular. Jag citerar:

"Vid juletid strömmar minnena från barndomens lyckliga år över mig mer än vanligt. Så härliga jular vi hade! Vi gick med mor till handelsboden och köpte karameller och konfekt att hänga i granen. Far hade redan på hösten sett ut en gran i Rävåsaskogen. Den högg han ned på julaftons morgon. Då sattes också granar upp på var sida om förstugdörren, samt två julkärvar vid grindstolparna. Så trädde vi trådar i karamellerna, och granen kläddes i skymningen. När den tändes, gick jag ut på backen för att se hur vackert det lyste genom gavelfönstret. Mor hade hängt upp stärkta gardiner för fönstren, och hon lagade så god mat till julen. Jag kommer särskilt ihåg hennes bruna bönor. Till jul fick vi nya klänningar sydda av nappetyg, som mor hade vävt.

Sju barn växte upp i stugan, och alla levde till hög ålder. Min mormor dog 1917. Hon fick blodförgiftning i handen och lades in på Lidköpings lasarett. Där blev hon förkyld, fick lung-inflamation och dog.

När morfar blev ensam, tog han sin kära katt och flyttade till en undantagsstuga i sin hembygd. Hans äldste son bodde kvar i trakten av Hornborgarsjön, de andra barnen bosatte sej i Stockholm och Göteborg. De turades nu om att resa hem till far så ofta de kunde, för att hjälpa honom med tvätt, klädvård och pengar. Flera sommrar fick jag följa med mamma dit. Vi åkte tåg till Skara med den smalspåriga "Västgötabanan", sedan buss resten av vägen. Morfars stuga hade ett rum och ett lite kök med vedspis. Det hjälpte inte inte hur mycket mamma än såpskurade stugan. Vägglössen kröp lika glatt fram ur vägg- och golvspringor. När de blev för närgångna, tog morfar dem i nypan och släppte ned dem på den heta spisen. Det sa bara svisch!

Mitt emot morfars stuga låg en bondgård. Familjen som bodde där hade två barn, som jag lekte med. Vi sprang på de mjuka tuvorna i skogen och plockade blåbär, smultron och slynnor/odon. Varje lördag åkte bonden till torget i Skara och saluförde sina produkter. En gång fick vi barn följa med honom. Dagen innan hade vi barn plockat präst- kragar och blåklint och bundit till lagom stora buketter. Dem sålde vi på Skara torg för tio öre bunten. När allt var sålt gick vi in på kondis och åt bakelser. På hemvägen berättade bonden något, som satte vår fantasi i rörelse. Han pekade på Härlunda kyrka (den heter nu Bjärklunda kyrka) och visade några brunröda fläckar, högt uppe på tornet. "Det är blod", sa han. Under restaureringsarbeten av kyrkan hade en arbetare blivit så illa skadad, att han fått amputera det ena benet.

Morfar lämnade sällan sin stuga, utom när han gick till kyrkan. Då tog han på sej sina blankpolerade, svarta kängor med spännen. De var måttbeställda hos skomakaren på Trestena. Maten lagade han själv, högg sin ved och hjälpte bonden med lite småarbeten. Tåg vågade han inte åka. Inte heller höra radio. Det kallade han för "sattyg".

Morfar dog på midsommardagen 1930. Då var han 84 år och hade levt ensam i sin undantagsstuga i 13 år. han begravdes på Härlunda kyrkogård en varm julidag, när luften var åskladdad, och bromsar och andra flygfän härjade olidligt bland mostrarnas sorgslöjor och svarta kläder. Jag var då nio år, och det enda barnbarnet i begravningsföljet.

Vid kvällningen bäddades syskonbädd på golvet i morfars stuga, och barndomsminnenas vågor gick höga. Kärleken till föräldrarna och tacksamheten för en lycklig barndom, gick som en varm ström genom minnenas ljusa nostalgi. Jag kände äktheten i deras berättelser och påverkades av det levande intresset de visade för sin gamla hembygd: Hornborgarsjön med omnejd.

Elin Thunberg Elin Thunberg

Elin & Karl Thunberg

Elin Thunberg

Förlovning: 2 oktober 1905

Gifte sig i Domkyrkan Göteborg, 18 december 1907

Född: 11 dec 1880

Avliden: 6 dec 1961

Elsa berättar om Elin - sin mamma

Det låg en doft av såpa och 4711 omkring min älskade mamma - hennes kärlek värmer mig ännu

Det låg en doft av såpa, nybakat bröd och 4711 omkring min mamma och jag minns att hon var alltid hemma. Mamma föddes 1880 i Härlunda församling utanför Skara. Efterlämnade brev och tidningsurklipp belyser hur hon såg på kvinnans plats i samhället på den tiden. Friheten för en gift kvinna att utvecklas utanför hemmets gränser var obefintliga. Att arbeta utanför hemmet var otänkbart, och barnaskaran bara växte och växte. Man kan tydligt utläsa av almanackan att nästan varje år som pappa - han var militär - kom hem från sommarmanövern på Tånga Hed, så blev det ett nytt barn i familjen.

Mamma var musikalisk. Hon sjöng alla visor hon lärt sig som barn. Och jag grät över fången som satt i mörkret på Älvsborgs fästning, och gladdes när ryttmästare Silverlood återvände från kriget, hem till den fattiga hustrun Elin som bodde i det låga ryttartorpet på höga Hunneberg.Mamma var en ängel. En ängel med en stor portion humor. Hon upplevde, både goda och dåliga tider. Ekonomin kärvade ibland och de sex barnen var inte alltid till glädje. Men hon klagade aldrig och pratade aldrig illa om människor. Det är mammas förtjänst att vår ungdom blev en så ljus och varm upplevelse! Hennes kärlek värmer ännu.

Elsa Kjellgren
 

Karl Thunberg Karl Thunberg

Karl Thunberg

Född: 12 april 1876

Avliden: 9 augusti 1938

Karl föddes 1876 i Gudhems församling utanför Falköping. Han hade genomgått flera lantbruksskolor och meningen var att han, som äldste sonen i sin familj, skulle överta gården efter föräldrarna. Men så blev det inte. Efter avslutad militärtjänst i mitten av 1890-talet, blev pappa fångad av militärlivet och stannade kvar vid A2 (Kviberg - Göteborg).

Pappa var sträng, luktade cigarr och var sällan hemma. Utom vid måltiderna. Han var en stor underhållare och berättade gärna sanna och osanna historier från Västgötabygden. De handlade om den elaka Rössbergakäringen, som låg i mörka skogen och skrämde hästar i sken och människor från vettet. Om huvudlösa munkar som visade sig bland Gudhems klosterruiner, och om kyrkogårdsmurar som öppnade sej, när pappa och farfar åkte från kvarnen i kvällsmörkret. Vi rös av skrämsel och välbehag, och jag som var minst trodde på vartenda ord.

Båda föräldrarna höll styvt på att det lästes bordsbön, både före och efter maten. Aftonbön vid sängdags var också en självklarhet.

Elin och Karl fick sju barn mellan åren 1906 - 1921.
En pojke, född 1910, dog vid fyra månaders ålder. Mamma skulle resa in till stan och hade en barnflicka som skulle passa barnen. När mamma kom tillbaka var babyn blå i halva ansiktet. Läkaren tillkallades och han frågade om man tappat babyn. Barnflickan nekade. Barnet dog och blev bara fyra månader gammalt. Vad som hänt fick vi aldrig veta.

Elin & Karls barn

Olga & Harald Olga & Harald

Harald Mauritz Thunberg

Född: 29 maj 1906

Avliden: 2 juli 1989
Musiklärare

Olga Jonsson Olga Jonsson

Gift med:

Olga Linnéa Jonsson

Född: 29 juli 1906 Pilagården Mariestad

Avliden: 13 april 1987

Inga barn
Sjuksköterska - Lillhagen

Holger-Ingegerd-Harry Holger-Ingegerd-Harry

Carl Harry Thunberg

Född: 6 maj 1908

Avliden: 21 februari 1979

Ogift. Inga barn

 

Thore Henry Douglas Thunberg

Född: 29 september 1910

Avliden: februari 1911 (olycka)
 

Ingamaj Ingamaj

Astrid Inga-Maj Thunberg

Född: 2 juni 1912

Gift 1:a gången:

Valter Åhsberg / Varberg /

Barn:

Erna Marianne Ollfors född 17/10 1937

Gift med Anders Ollfors född 7/3 1938

Barn: Hans & Marcus

Hans Anders Ollfors född 17/4 1964,

gift med Anna Carolina Viola född 12/4 1970

Barn

Felicia Viola Marianne född 20/8 1999

Julianna Viola Lovisa född 3/1 2001

Carl Marcus Ollfors född 28/2 1966,

Sambo med Siw Ingegerd Hanerus född 20/2 1964

Barn:

Linnéa Isabella född 11/1 1999

Frida Anna Elina född 20/4 2001
 

Inga-Maj gift 2:a gången 1943 med:

Holger Sandberg (född 6/4 1915)

Holgers farfar skilde sig och emigrerade till USA. Hans farmor hette Kajsa. Holgers far: Gustaf Amandus, född Jonsson född 24/9 1883, I Ellstorp, Södra Kedum sn, Västergötland; död 17/12 1971.

Holgers mor: Alma Svantesson, Naum sn,

Västergötland; död 1918

Gustaf gift med 1. Alma Svantesson Barn: Erik Reinhold, f. 1909, död Holger Vilhelm, f. 1915

Gustaf tog sig släktnamnet Sandberg och gifte

om sig med:

2. Ingeborg, född Eléhn (sin kusin)

Barn: Arne, f. 1921, gift med Karin ?: två barn

Gun-Inger och son (?)

Gun-Brith, f. 1935 (2/1), gift med Rune Hagberg

Holgers karriär (som skall uppdateras!)

Realexamen 1932 (Vara).

Första arbetet: 1932 på Landsfiskalskontoret för Åse-Viste-Barne-Laske (häraders) tingsområde i Västergötland (landsfiskalen fungerade som polis- chef, åklagare och exekutor). Här skrev Holger stämningsansökningar och arbetade med ekonomisk bokföring (skatteindrivning bl.a.)

Värnplikt: 1934 I Uppsala: Upplands infanteriregemente under ett halvt år "studentkulsprutekompaniet".

Efter ännu en period på Landsfiskalskontoret fortsatte Holger sin värnplikt I Skövde på "E 9", sedermera P4 (pansarregementet). I denna utbildning ingick bilförarutbildning, som ledde till körkort.

Andra arbetet: 1937 började Holger som elev på Västgötabanan i Kvänum, där han stannade några månader.

Tredje arbetet: 1/6 1937 började han arbeta på Västgötabanan i Göteborg, där han snart blev kontorist på kontrollkontoret och sedan Trafikinspektörskontoret. Hans arbetsuppgifter var tidtabeller, avlöningar och ansvar för frikallelser (inför Försvarsmakten). Alla järnvägsanställda var frikallade från värnplikt.

Holgers privatliv:

Holgers vänner var framför allt Anders Gustavsson (Leffler – Ica – tag reda på detta!) och Bengt Dahlström (klasskamrat), med vilken han gick in i manskören "Muntra Musikanter" 1938/39. 1942 firar "MM" 40 år och engagerar operasångaren Arne Ohlsson med Inga-Maj Åsberg som ackompanjatris. Holger dansade med Inga-Maj, och det sade tydligen "klick", för han stämde träff med henne efteråt. När han skulle besöka henne hemma, hade han glömt av "A:et" efter numret 15 på Viktoriagatan, så han hamnade först hos ett par med samma efternamn som hon...

Det gick dock vägen, för 1943 förlovade de sig – på midsommarafton, och de gifte sig 11/9 samma år. (Bröllopsresa? – tag reda på!)

En tidig semesterresa gick till Abisko tillsammans med Anne. Bibi var inte med på vägen dit men på vägen hem...

(detta är så långt jag hunnit 31/12, 2001 – efter inspel av Anne)

Barn:

Birgit (Bibi)
Bibi & Peter Sawyer Flogstavägen 5 C 752 73 Uppsala Hemsida: www.hf.ntnu.no/hist/birgits/sideb.html
Bibi född: 2 april 1945
Gift med Johnny Strand född 2 december 1939

Barn födda:
Marianne 12 september 1967 Karin 2 februari 1970 Elin 4 november 1973 

Bibi & Elin
Herman - Karins son - drygt 1 år
Eira
Marianne
Mormor Bibi och Herman

Vår kusin Birgit "Bibi" Sawyer avled hastigt i Uppsala den 7 maj 2016. Susanne och Lasse var med på begravningen i Uppsala den 3 juni i Stillhetens kapell. En fin begravning där bl.a barnen och deras pappa gav en fin  inramning med tal och musik.

Bibi var född i Göteborg den 2 april 1945

Minnnesord införda i Göteborgs Posten den 3 juli 2016

Birgit Sawyer
Historikern Birgit "Bibi" Sawyer har avlidit i en ålder av 71 år. Hon sörjes närmast av maken Peter, döttrarna Marianne, Karin och Elin med familjer.

Sawyer disputerade vid Göteborgs universitet 1980. Där var hon sedan verksam som Sveriges första forskarassistent i kvinnohistoria och senare universitetslektor. Under perioden 1996-2006 var hon professor i historia i Trondheim. Därefter var hon bosatt i Uppsala där hon fortsatte att bedriva forskning.
Bibi Sawyers stora intresse var den nordiska vikingatiden och medeltiden. Här gjorde hon bestående forskningsinsatser. Hennes avhandling behandlade den danska historieskrivaren Saxo Grammaticus kvinnoskildringar och det sista arbetet, publicerades kort tid före hennes alltför tidiga bortgång, ut- forskade den isländska historieskrivaren Snorri Sturluson och hur denne förhöll sig till de nordiska kungarna.

Sawyer tillhörde pionjärerna inom kvinnohistoria. Kvinnors möjligheter till ägande och till självständigt agerande i ett i övrigt partriarkalt samhälle var något hon ofta framhöll.Här skapade hon ett omfattande och långvarigt nordiskt forskarsamarbete. Bibi verkade starkt för att främja studier av medeltiden i Göteborg. Henner roll  i etablerandet av Medeltidskommittén år 1984 var betydande och bidrog i stor utsträckning till att Göteborgs universitet utvecklades till en framstående forskningsmiljö. I symposier och seminarier tog hon upp nya och spännande perspektiv. Hon var bland de första att formulera frågeställningar kring kristnandet som ett nytt. tvärvetenskapligt problemområde. Sawyer tog gärna debatter och diskussioner. Detta gällde såväl inom som utanför den akademiska världen.
En av hennes kännetecken som forskare var att utifrån en ingående kunskap om ett svårtolkat källmaterial utmejsla enhetliga och konsistenta förklaringar - inte sällan genom ett kritiskt ställningstagande till tidigare forskning. Under många år studerade hon ingående runinskrifterna som arvsdokument vilket resulterade i en gedigen monografi.

Bibi Sawyer tillhörde en historiker som på allvar ägnade sig åt att förmedla historisk forskning till en bredare allmänhet. I debatten om "Svearikets vagga" som följde efter vännen Dag Stålsjös TV-program, utgjorde hon en klok, vidsynt och framåtblickande vetenskaplig röst. Tillsammans med maken Peter Sawyer utgav hon ett flertal internationellt betydelsefulla publikationer. Hon var en skicklig och inspirerande lärare och handledare som generöst delade med sig av sin kunskap. Vi saknar henne både som framstående forskare och som en mycket god vän.

Audur Magnusdottir-Anders Emanuelsson-Lars Hermansson-Henrik Jansson-Maria Sjöberg-Thomas Lindkvist-Anita Göransson.

 

Gift 2:a gången:

Gift med Peter Sawyer, Leeds - 1981
Peter Sawyer, f. 25/6 1928, tidigare gift med Ruth, mor till deras fyra barn:

1. Richard, f. 12/7 1958, gift med Imogen

2. Catherine, f. 22/7 1960, gift med David Thrussel

3. Dorothy, f. 11/5 1965, gift med Bryan Crosby

4. John, f. 1/11 1968

1. Richards och Imogens barn:

1. Charlie, f. 18/10 1990

2. Kathy, f. 4/2 1998

2. Catherines och Davids barn:

1. Emma, f. 7/7 1987

2. Sarah, f. 30/5 1989

3. Andrew, f. 12/5 1993

3. Dorothys och Bryans barn:

1. Miriam, f. 6/8 1993

2. Naomi, f. 24/9 1997

3. Rebecca, f. 3/5 2000

 

Så minns jag Inga-Maj Sandberg (från Bibbi 2014)

(Tryck på bilden eller kopiera nedan-stående adress in i din webbläsaren)

Uploaded by Härryda kulturskola

http://l.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3Dw9LfKRVMjlo%26feature%3Dshare&h=VAQEgnzJC&s=1
 

Ingegerg & Gunnar Ingegerg & Gunnar

Ingegerd Rose Desideria Thunberg

Född: 18 maj 1913

Avliden: 24 februari 1997

Gift med:

Gunnar Wahlberg

Född: 7 november 1904

Avliden: december 1978

Inga barn

Tore Tore

Thore Henry Thunberg

Född: 18 januari 1917

Avliden: 2 januari 1981

Förlovad med Alice Lundblad

Barn:

Henry Thunberg / Stockholm

Född: september 1937

 

 

Familjen Thunberg

Elsa Margaretha Kjellgren

Född: 29 mars 1921 - Kviberg
Avled: 19 april 2009

I hörnet av Haga Kyrkogatan och Bellmansgatan i Göteborg låg Ahlströms privata förlossningshem, och där föddes jag en dag i mars 1921. För mamma blev det en välbehövlig semester, säkert den fösta hon haft på mycket länge. hemma väntade pappa och mina fem syskon, katten Måns och en massa höns med en värpande tupp. Ekonomin måste ha varit stabil detta år, för mammas semestervecka på förlossningshemmet kostade ett hundra kronor. Jag har själv haft räkningen i min hand, men slängt bort den på grund av ungdomligt oförstånd och senkommet kulturintresse. Alla mina äldre syskon är födda hemma, med barnmorskehjälp, i en av de stora dubbelsängarna som stod i föräldrarnas sovrum. Dessa sängar var svarta järnmonster med stadiga tagel-madrasser och blanka mässingsknoppar på gavlarna. Över sängarna låg ett vitt spetsöverkast, och under dem stod nattetid ett nattkärl av porslin. Här var också husets bästa plats för ett litet barn att gömma sig på, om inte samvetet var riktigt rent. Telefonnummer på Kviberg: 51404

A2 Kviberg A2 Kviberg

På Kvibergsvägen, nära Bellevue, låg vid denna tiden tre små röda hus med vita grindar och lummiga trädgårdar. Det var underofficersbostäder, och vi bodde i ett av dem. Adressen var Kvibergsvägen 11. Ett stenkast från vårt hus låg Kungliga Göta Artilleriregementets (A2) mäktiga kasern-borg, där pappa utövade sin dagliga gärning och varifrån vi fick vårt levebröd.

Det röda huset, som vi bodde i när jag föddes, hade tre rum och kök. Köket hade vedspis, och över den fanns en spiskupa med broderad bård och kopparlock i olika storlekar. I köket stod också den obligatoriska träsoffan. Den var sovplats på natten och rutschbana på dagen.

Utanför vår grind gick spårvagnen Kviberg-Landala Utanför vår grind gick spårvagnen Kviberg-Landala

Utanför vår grind på Kvibergsvägen 11 gick spårvagnen som trafikerade linjen Kviberg - Landala. Det var för det mesta en ensam vagn, utan släp med en förare och en konduktör. På vintern hade föraren stora halmskor på fötterna, för det fanns ingen dörr som skyddade mot väder och vind. Åkturen kostade 10 öre för barn och femton öre för vuxna. Barnbiljetten var gul och vuxenbiljetten vit.

I trädgården fanns en syrénberså och en grön trädgårdsgunga, köpt på Göteborgsutställningen 1923. Två små separata hus låg också på tomten. Det ena var hönshuset, det andra var "dasset". Det sistnämnda hade två stora hål och ett litet. På kortsidan fanns en lucka, som renhållningsgubbarna öppnade när de skulle tömma. En av mina bröder och jag gläntade ibland på luckan och försökte kika in när någon av de äldre syskonen satt därinne. Och då blev det ett fasligt liv i luckan.

Kvibergsskolan Kvibergsskolan

Fröken Pettersson var småskolelärarinna i Kvibergsskolan. Hon bodde i ett vitt hus mitt emot skolan, och varje vecka besökte hon oss för att köpa nyvärpta ägg. I samma hus som fröken Pettersson bodde också magister Essén. Han var en lärare som det talades mycket om. Mina bröder har berättat, att han hade ett kraftigt björkris hängande vid katedern. Det använde han flitigt mot både pojkar och flickor.

Svenska Kullagerfabrikens vidsträckta fasad passerades varje gång när vi skulle gå och handla i Gamlesta´n. Vi tittade vädjande uppåt fönsterna, och hade vi tur fanns det någon snäll farbror som kastade till oss några fina, blanka stålkulor.

I Gamlesta´n låg många affärer. City-Bazaren var en present och leksaksaffär, och strax intill den låg Segerstedts fiskaffär. Hos Alice Pettersson, som hade en kortvaruaffär, köpte mamma alla våra strumpor och underkläder, och hos Conkordia fanns all världens godis. Förutom trekantiga lycko- brev köpte vi små, runda plåtaskar med karameller, och mitt i härligheten låg en ring. priset var 10 öre. På hemvägen sneglade vi försiktigt under lugg när vi passerade kvarteret "Tonfisken", för det var där som alla slagsmålshungriga gamlestadspojkar bodde. Det var fullt krig mellan dem och Kvibergspojkarna.
I Säveån badade vi ibland och det var bara en och annan död kråka som kom flytande med strömmen och störde idyllen. Även knektarna från A2 tog sej ett bad i ån, när det blev för varmt i stövlarna.

Mina två äldre systrar var medlemmar i simklubben "Najaden", och sommartid åkte de den långa vägen mellan Kviberg och Saltholmen. Ofta var de tvungna att ha mej med. Det hade mamma bestämt. På Järntorget bytte vi till den pampiga Långedragsvagnen. Efter Stadsgränsen gick vagnen på järnvägsräls. Det dunkade så hemtrevligt i skarvarna, och mellan stationerna visslade "Långan" som en ångbåt. Inne på Saltholmens dambad fanns en "svikt". Systrarna turades om att ta mig på ryggen, klampa ut på "svikten" och hoppa i vattnet. Innan de hoppade skrek de: "Stäng munnen och blunda"! Så låg jag där i vattnet och kramade hårt om halsen på en vattentokig syster. När simpromotionen närmade sig i augusti månad, fick mamma sydde lagstadgade baddräkterna. Materialet var bomullstyg. Magisterbaddräkt var röd med vita revärer, och kanditadräkten gul med blå revärer.

Både mamma och pappa var musikaliska, och vi hade både piano och orgel. Pianot var hela familjens glädjekälla, och det gick inte en dag utan att vi spelade och sjöng. Min syster var särskilt spelbegåvad, och när hon satt vid pianot om sommar-kvällarna, stod det fullt av knektar utanför häcken och lyssnade. Men innanför häcken var aldrig någon som vågade.

När mamma skulle ha stortvätt, så "streckade" hon kors och tvärs i trädgården. Vittvätten kokades i brygghuset. En viktig ingrediens var en liten tygpåse med "blåelse", som skulle göra tvätten riktigt vit. Efter sista sköljningen stoppades tvätten in i vridmaskinen, och det forsade och skvätte när mamma drog i veven. Handtvätten skrubbades med såpa i den stora trä- baljan, och mammas klänning var alltid blöt i midjan, just när hon lutat sig mot tvättbrädan.

I mitten av 1920-talet kom radion. Det var en liten brun låda med två dubbla hörlurar. "Barnens brevlåda" var veckans högtidsstund för småbarnen, men det roligaste programmet var "Efraim Alexander" och kusin "Tobias". Så småningom fick vi veta att Sven Jerring spelade alla rollerna själv.

Pappa kom från regementet varje dag klockan 15.00. Då skulle han ha middag. Med vit servett i servettringen. Under tiden vi väntade på pappa, satte mamma sej i gungstolen med mig i knät. Det blev en ljuvlig stund. Mamma hann sjunga igenom de flesta visor hon själv lärt som barn. Jag grät över fången som satt i mörka natten på Älvsborgs fästning, och gladdes när ryttmästare Silverlod återvände från kriget. Hem till den fattiga hustrun Elin, som bodde i det låga ryttar- torpet på höga Hunneberg.....

Syster Lotten var sjuksköterska på Kvibergs kasern. Blev någon lite krasslig i familjen, så visste hon råd och bot för det mesta. Behövde någon få sitt hår klippt, så ordnade hon det också. Mina systrar hade tjockt hår och långa flätor. De fick inte klippa av håret för pappa. Mamma var förtvivlad. Lössen frodades, ty löss hade alla ungar på den tiden, och finkam och sabadillättika var flitigt i bruk. Till slut, med mammas tillåtelse, föll flättorna för saxen, och när pappa kom hem så var de shinglade. Alla tyckte att det var bra. Utom pappa. Men han vande sig så småningom. Mamma värmde krustången på spritköket och krusade håret både på sej själv och stora-systrarna. Först prövade hon tången på ett papper, för att den inte skulle vara för het och bränna sönder håret.

Veckotidningarna var det alltid slagsmål om. I "Allt för Alla" läste vi om seriefigurerna Jocke- Nicke-Majken. Majken var en söt flicka som åkte skridskor i en röd kappa, kantad med vit päls. Jocke och Nicke var rivaler om henne. I Allers Familj-Journal fanns det tjocka ark med klippdockor, och modeller av kyrkor och hus som skulle klippas ut och sättas ihop. Klistret gjordes av mjöl och vatten.
Spårvagnen var vår enda förbindelse med innerstaden. "Droskbilar" fanns, men var sällsynta. Jag kände ingen som hade egen bil. Våra grannar hade motorcykel med sidovagn. I den var de ofta ute och söndagsåkte. De pickelhuvade poliserna körde också omkring i ett sådant fordon. Då skrek alla ungar: "Hets, här kommer "Vaggan".

1925 åkte jag "droskbil" för första gången. Jag hade hög feber och droskchauffören bar mej ut till bilen. Färden gick till barnsjukhuset i Änggåden. Där skulle jag opereras för en böld i ljumsken. Väl installerad i min säng, sa mamma, att hon bara skulle gå ut och köpa en påse karameller. Hon kom aldrig tillbaka! Nöden hade ju ingen lag, och mamma var tvungen att hem till den övriga familjen. Men det begrep jag inte då. Sorgen över sveket gjorde mej otröstlig. Barn glömmer så fort, det var juli månad och vädret var varmt. Sköterskorna körde ut våra sängar på en av Barnsjukhusets stora balkonger. Där låg alla barnen och sjöng för varandra och tittade på Säröbanans tåg, som tuffade iväg. Doktorn hette Hjort av Ornäs. hans vackra namnteckning finns på fotostatkopian av sjukjournalen, som jag låtit göra.

När A2 skulle ut på sin årliga manöver till Tånga Hed, var det stor pompa och ståt. Alla hemmavarande barn stod vid grinden och njöt av skådespelet. Först tågade musikkåren och därefter hela följet av vackra uniformer, manskap, kanoner, hästar och kokvagnar. 1920-talet hade hittills varit goda år. Vi hade allt vi behövde och lite till. Pappa hade, enligt dåtidens mått, en bra lön, och jag tror att vi dessutom bodde hyresfritt. Så kom pappas 50-dag år 1926, och då bestämde han sej för att begära avsked från regementet. Han trodde fullt och fast på en framtid inom något annat område. Regeringen hade i flera år utarbetat förslag om minskning av försvarskostnaderna, och nedrusningsproblemet debatterades våldsamt i stadens tidningar. Många militärer tog det säkra före det osäkra, och begärde avsked. Pappas beslut stod fast, och så småningom skulle vi flytta ifrån allt det, som inramat de första, lyckliga barnaåren.

Kronhusgatan

Kronhusgatan

Elsa bodde där det sitter ett X (höger sida 2 våningen)

1927 flyttade vi till Kronhusgatan 10 i centrala Göteborg. Lägenheten bestod av fyra rum och kök och var en hörnlägenhet, med utsikt åt både Torgatan och Kronhusgatan. Ett av rummen, som hade egen ingång, hyrde vi ut till en dam som hette fru Skog. Hon var religiös, och vi hörde genom väggen hur hon spelade gitarr och sjöng andliga sånger. Av rummets interiör minns jag bäst de vackra kakelugnarna. Den i matsalen var ljust chokladbrun och pryddes med ornament och en guldinfattad spegel.

Första intrycket av att bo i sta´n, var den oerhörda trafiken. Så uppfattade jag det som sexåring. Första dagen fick min bror och jag en sträng blick från pappa, med tillsägelse att absolut inte gå ut på gatan. Vi skulle hålla oss på gården. Men nyfikenheten tog snart överhand. Vi hade ständigt ena benet utanför porten och alla fyra ögonen på skaft. Varje lördag- morgon brakade en ständig ström av hästar och kärror förbi på Torggatans kullerstenar. Det var Hisingsbönderna, som drog till torgs med äggkorgar, potatislådor och stora kar med saltgurkor.

Hela Torgatan var kantad av spännande affärer och oräknerliga caféer och ölhallar. Krogen S:t Erik, som låg nästan nere vid Gustav Adolfs Torg, var känd för sina 75-öres lättgroggar. Det låg en krydddoft över Nordsta´n på den tiden, som inte går att beskriva. Mitt emot låg Cap´s chokladfabrik. I huset där vi bodde, låg Wetterlinds speceriaffär. Därifrån kom lukten av nyrostat kaffe och diverse orientaliska kryddor. Längre bort på Torggatan fanns flera komissionsaffärer, och i samma kvarter som den gamla Hallskateatern, låg Ahrebergs Skeppshandel. På vår gård låg avträdet i en allmän pissoar med svändörr, och därifrån luktade det inte kryddor precis.

I bottenplanet av vårt hörnhus låg en kortvaruaffär. Där såldes klänningar, som levererats av de stora firmorna Fasilko och Lithanders. Ägarinnan hette Ellen Mc Phersson, och hon hade två vackra, mörkhåriga döttrar som biträden. Den ena var lite handikappad och dog relativt ung. De bodde i våningen över oss och hade en hund som hette "Tösen".

Nordsta´n var ingen barnvänlig stadsdel. När skymningen föll, kunde vi sitta i hörnfönstret och titta ned på de vildaste slagsmål. Det märktes att hamnen låg i närheten. Fulla karlar samlades i gathörnena, och öl- och brännvinsflaskorna blixtrade i lyktskenet. ett par små tvillingpojkar fanns ofta mitt inne i klungan. Tiderna var hårda och arbetslösheten ökade. Pappa hade svårt att hitta ett nytt arbete. Pensionen från A2 räckte inte på långa vägar. Nu hade vi ju dyr hyra att betala. Alla barnen bodde fortfarande hemma, och fyra av oss gick i skolan. Mina två äldsta bröder jobbade, men lönerna var små. Till slut blev pappa tvungen att acceptera ett arbete som vaktman på Svenska Amerikalinjens båtar. Det var växelvis dag- och nattskift, och lönen var 99 öre i timman. Pappa lånade pengar och hade svårt med återbetalningen. En tidig lördagsmorgon kom en borgenär och hämtade vår orgel. Han ville ta´ pianot också. "Över min döda kropp", sa pappa. Vi grät allihop av saknad efter orgeln.

Min syster (Inga-Maj) tog realskolexamen och började sin första kontorsplats. Firman låg på Ringön, och lönen var 60 kronor i månaden. Varje söndag extraknäckte hon genom att spela piano på stumfilmsbiografen Svea, som låg vid Hvitfeltsplatsen. Då fick småsyskonen komma in gratis. Vi köpte stora knäckar i veckade pappersformar för fem öre stycket. Tack vare knäckarna höll alla ungar sej ovanligt tysta i träbänkarna.

Varma sommardagar åkte min bror och jag till Askim med "askimsbarnen" och badade. Vägen till tåget var ett äventyr som började vid Brunnsparken. Där stod en tant som kallades "Ester i Brunnsparken". Hon sålde tidningar och skrek: "Götebosstinninga å Idrottsbladet", på äkta göteborgsdialekt.

Ester Ester

Ester Andersson

föddes 1898 på Otterhällan i Göteborg

och avled 1962. Redan som barn hjälpte

hon sin mamma,som var tidningsför-

säljerska i Brunnsparken. Det var ett

eftertraktat försäljnings ställe eftersom

det alltid var livfullt med bussar, spår-

vagnar och människor på väg någonstans.

Som barn var Ester liten och smal, med

långa flätor och snabb som en vessla, där

hon spanade in kunder på långt håll.

Elsa & Karl Elsa & Karl

Vi gick på den "vita" vagnen. Den kallades Ringlinjen, och var den enda vagnen i sta´n som hade öppet släp. Helst ville vi sitta på ytterplats. Vid Säröbanans station stod tåget och väntade. Resan till Askim gick fort, men vägen till badet var ändlös. Väl framme fick vi lön för mödan. Havet glittrade och solen sken. En präktig matsäck hade vi med oss hemifrån, och det viktigaste var sockerdricksflaskan, som vi skulle dela på.

Kvarnbergsskolan blev min första skola, och lärarinnan hete Märta Hellberg. Läseboken hette "Läsebok för de små", och hade en tupp på framsidan och en kråka med ett ris på baksidan. Boken luktade så gott av färsk trycksvärta. "Du får titta efter om tippen har värpt", sa mamma. Jo minsann, det låg en hel femöring gömd under pärmen.
På examensdagen kom alla föräldrar och lyssnade på vad vi lärt oss. Det både sjöngs och deklamerades: Betyg fick vi från första klass, men bara i uppförande, flit och framsteg. Från och med andra klass blev det riktiga, graderade betyg. Betygsboken är historisk. I slutet av boken står följande:

Utdrag ur reglementet § 28

"Gör barn sig skyldig till någon förséelse av mindre beskaffenhet, bör det tillrättavisas genom vänlig förmaning och varning. Vid förnyad, ävensom vid svårare förséelse, må lärljunge med lämplig kroppsaga tuktas, om läraren anser sådan bestraffning av av nöden och kunna verka till förbättring".

Bästa kompisen hette Alva Broo. Hon bodde i huset mitt emot. De hade en stor, ljus gård med en trästubbe i mitten. På den spelade vi kniv. Det gick ut på, att en fickkniv skulle göra ett antal saltomortaler i luften, och hamna med spetsen nedåt för att godkännas. Tisdag var en efterlängtad dag. Då kom "Allt för Alla". I den tidningen fanns en följetong som hette Ulla-Bella. Den var skriven av Marika Steirnstedt, och mamma läste högt och välartikulerat. Författarinnan fick grepp om läsaren från första början. Där fanns sorg, glädje, humor, kärlek och vänskap. För mej öppnade den alla dörrar till böckernas värld.

I Grand Bazar, på Kungsgatan, delades det ut ballonger varje dag klockan tolv. För att få en ballong måste man ha ett kvitto. Det räckte att man köpt en femöres kola. Tanten med ballongerna kom skridande nedför stora trappan, och alla ungar fick ställa sej i kö.

På hemvägen passerade vi Göteborgs Muséum på Norra Hamngatan. Innanför fönsterglaset låg den stora, slöa krokodilen orörlig i solgasset. I dag 1990, vet jag att den är död, är uppstoppad och hette "Smilet". Det namnet var okänt på 20- talet.

Min yngste bror (Thore) var en flitig frimärkssamlare Allt vad huset hade av gamla brev och vykort, lade han i blöt. Jag fick följa med när han gick sin frimärksrond bland grossisternas soptunnor vid Lilla Bommen. När frimärkena var avvattnade, lade de att torkas och pressas i en tjock kartong från Åhlén och Åkerlund.

En våt januaridag 1928 brann Göteborgs vackra konserthus ned. Ryktet om eldsvådan spred sej snabbt, och tillsammans med några andra barn sprang jag upp till Otterhällans skol-gård. Där var utsikten fin. Den svarta röken bolmade över sta´n och det låg oro i luften. Senare tog vi oss ner till Heden, där instrument, möbler och notblad låg spridda i den smutsiga sörjan. Allt var förbränt och oanvändbart.

Mina systrar, som nu blivit 17 och 18 år gamla, klagade högljutt över hur kusligt det var att gå hem genom Nordsta´n på kvällarna. Porten stängdes kl. 22.00, och då skulle de vara hemma. Kavaljererna klagade också. Någon portkurtis kunde det inte bli tal om, för pappa gick ofta ned i porten och väntade på sina döttrar.

Fyra av syskonen hade mer eller mindre fasta arbeten, och ekonomin blev stabilare. 1930-talet började bra, men lönerna var fortfarande mycket låga. Hos oss blev det åter aktuellt med lägenhetsbyte.

Elsa 10 år Elsa 10 år

Götabergsgatan 8 - Göteborg

 

Våren 1930 började pappa och mamma se sej om efter ny bostad. De köpte den tjocka tidningen "Hyreslistan", där alla lediga lägenheter utannonserades, och när de synat åtskilliga hyresobjekt var det bara att välja och vraka. Föräldrarna bestämde sej för en fyrarummare med jungfrukammare belägen i Vasasta´n., närmare bestämt på Götabergsgatan, Hyran var 133 kronor i månaden. En stor järnspis fanns i köket, och rummen hade kakelugnar. Köket var väl tilltaget, för där hade vi en handdriven mangel och en trampsymaskin av märket "Nornan". Skafferiet var lika stort som jungfrukammaren och hade ett fönster utåt kökstrappan. WC fanns inte inne, men på gården låg ett separat hus, som innehöll två små bås med titthål i mellanväggen och gardiner för fönstret.

Dasset Götabergsgatan 10 Dasset Götabergsgatan 10

Vi flyttade in i vårt nya hem den 1 oktober, och det innebar, att jag fick byta skola mitt i terminen. I min nya tredjeklass gick 35 flickor, och vi hade en snäll och duktig lärarinna. När Lucia-dagen närmade sej, samlade vi ihop 10 öre var och beställde en gräddtårta. Den skulle vi överraska "frö- ken" med. Hon delade tårtan så rättvist som möjligt och lippte till pappersark som fick tjänstgöra som fat. "Fröken" avslutade den första lektionstimman med att läsa en saga, medan stearinljusens varma sken lyste upp den mörka vintermorgonen.

Under rasterna i skolan bytte vi bokmärken och filmstjärnor. De sistnämna låg inneslutna i en 10- öres chokladbit, som hette "Diva". mest eftertraktade objektsbytet var Greta Garbo och Lillian Harvey. Att skriva i poesialbum var också populärt, men stackars vår "fröken", som hade 35 album att skriva och rita i.

Min yngste bror och jag hängde alltid ihop, både när vi gick till söndagsskolan och på bio. "Wien dansar och ler" hette en musikfilm som i flera år gick på biografen Kronan på Kungsgatan. Filmen var barntillåten, och då kostade biljetten 50 öre. Innan filmen började, gick vi in på Domkyrkoplan där stora utgrävningsarbeten pågick. Här hade det förut varit kyrkogård, och nu låg det både ben- knotor och kranier fullt synliga bland jordhögarna. Min bror plockade upp en benknota och placerade med i MIN kappficka. Sedan gick vi in på bio. Jag sa´ till min bror att det stack i fickan, men det brydde han sej inte om. Vi tog den med oss hem, men vågade inte knysta om det för någon. Nästa dag gick vi tillbaka till Domkyrkoplan och återlämnade benknotan, där den hörde hemma.

Ett par dagar före min 11-årsdag fick jag följa med pappa till Bröderna Anderssons cykelaffär på Kungsgatan och välja ut en cykel. Den var svart, hade nedböjt styre och var av märket "Kungs". Cykeln köptes på avbetalning och kostade 165 kronor.

Det hände så mycket spännande kring "vår" gata. Chalmeristcortégen utgick från gamla Chalmers vid Vasagatan, och på första maj tågade alla demonstranterna förbi med fanor och musikkårer i spetsen. I Vasaparken ord- nade vi idrottstävlingar och lekte "rym och fast". Tidiga vårkvällar samlades en massa ungdomar bakom Högskolan och lyssnade andäktigt på en pojke, som kallades för "Sudden". Han hade en enastående berättar talang och var expert på fasansfulla rysare. Man glömde både tid och rum, med då stod pappa i bakgrunden och vinkade med fingret. Tiden var ute och respekten för pappa var mycket stor. Om "Sudden" kan jag berätta, att han med tiden blev en av våra berömda Göteborgskonstnärer. I Allén på Vasagatan promenerade två "damer", som båda var väl kända inslag i gatubilden. Det var "Stampens ros" och "25-öringen". "Stampens ros" var mes iögonfallande. Hon var för det mesta klädd i lila och hade högklackade skor med vristremmar.

Harriet hette en flicka som bodde på Chalmersgatan. Av hennes pappa fick vi fribiljetter till gamla "Folkan". Det var fest och glans över Karl Gerards revyer, och Zara leander var den lysande primadonnan. Roligast var Emy Hagman med sina typiska Göteborgs-monologer. Hon gjorde vid ett tillfäller en parodi på "fiskmångleskan" Hulda Schöldberg, så publoken vred sej av skratt. Även Ketty Rolfsen rev ned orkanlika ovationer.

Idrotten hade stor betydelse under uppväxtåren. Sonja Colliander var ett välkänt namn i gymnastik- och rytmiksammanhang. Hon var vår ledarinna i flera år under "Lingveckan" på Lorensbergs cirkus, och vi tränade på brandstationen vid 2:a Långgatan. Gymnasktikavdelningen hette "Valkyrian".

Så fort skolan slutade i juni månad, cyklade jag varje dag till Saltholmens kallbadhus. Jag älskade varenda kurva på gamla Långedragsvägen. Vid Hindsholmen syntes första glimten av havet, och jag upplevde det med alla sinnen. Längst inne på dambadet fanns en stor omklädningshytt för Simklubben "Najardens" medlemmar. Ingen annan fick vistas där, och för säkerhets skull hade vi textat våra namn ovanför klädkrokarna.

Daga Lang hette vår simlärarinna, och tack vare hennes var simintresset enormt. I en skön blandning av lek och allvar, fick hon var och en av oss att prestera sitt allra bästa. Både i vattnet och på land. Det förekom varken avundsjuka eller några andra misshälligheter. Vänskapsband knöts för livet.

Vi levde i vattnet från morgon till kväll, och dök från bryggorna, hängde i tårna på "svikten" och gjorde parhopp från trampolinen. Matpaket och termos hade vi med oss hemifrån. Saltholmens simbana var femtio meter lång, och i den ena ändan fanns det höga hopptornet. Först efter kl. 18.00 fick flickorna komma in dit och träna. Simbanan låg nämligen i anslutning till herrbadet. Vi tyckte många gånger att det var orättvist med det där magiska klockslaget. Men ingen av oss ville missa någon av de fina sim- och hoppinstruktörer som ställde upp på kvällstid. Ingen ville heller gå miste om att träffa simmargrabbarna från S02 och SKG. Romantiken blommade och det var alltid någon mer eller mindre kärlek på gång. Simtävlingarna såg vi alltid fram emot. Ofta inbjöds simmare från andra nordiska länder, som ett extra dragplåster på programmet.

Mamma tyckte inte om julen. tack och lov, sa´ , hon, att det är ett helt år mellan var gång. Det skulle skuras och putsas, bakas och lutas, handlas och tvättas. I hörnet av Götabergs- och Storgatan låg K.M. Johanssons speceriaffär. Där regade fröken Anna. När hon satte upp de torkade lutfiskarna i skyltfönstret, visste vi, att julen när- made sej. På Annadagen tog mamma fram den stora träbaljan i källaren, och lutfisken lades i blöt med alla sina tillbehör. Veckan före jul skulle vattnet bytas varje dag, och vi småungar tyckte det var rena trolleriet, när fisken blev tjockare och vitare för varje dag.

I julveckan gick mamma till Stora Saluhallen på Kungsgatan och hämtade skinkan, grishuvudet och andra köttvaror, som hon förutbeställt. Grönkål, saltgurka och rödbetor köptes på torget hos Hisingsbönderna. De kom farande tidigt på morgonen med häst och kärra över gamla Hisingsbron

Gamla Hisingsbron 1930-talet

På Kungstorget spändes hästarna ifrån och fick en stor fodersäck att mumsa på under den långa väntetiden. På Bazarbron satt en liten man med förkrympta ben och spelade munspel, året om, i ur och skur. Han fick en extra julslant i sin mössa, när vi passerade honom på hemvägen. Springpojken kom med sin korg och lämnade beställda varor från K.M. Johanssons speceriaffär. Allra överst i korgen låg varje jul en fint inslagen chokladkartong. På kortet hade fröken Anna textat: "God Jul och tack för det gångna året"!

Skinkan och grishuvudet kom på spisen för kokning, och revbensspjället bryntes i den stora, ovala järngrytan. Grönkålen maldes i köttkvarnen för att användas på juldagen, och skinkspadet gömdes för att bli "dopp i grytan". "Ingen jul utan klenäter", sa´mamma, och slog en skvätt konjac i klenätdegen. Pepparkaksbaket skötes av mina stora systrar, och då fick småbarnen vara med och kladda. Ett par dagar före jul plockade vi fram girlanger och andra juldekorationer. Om något gått sönder eller var för gammalt, köpte vi nytt hos Buttericks på Korsgatan. Girlangerna hängdes upp i taket, i kryss från hörn till hörn. Över alla lampor hängdes tunna, röda silkespapper som var klippta i olika mönster. Pappa köpte alltid julgranen. Den räckte ända upp till taket och brukade kosta mellan 2.50 och 3.00 kronor. Men dofta det gjorde den, som en hel barrskog.

Det prasslades mycket med papper på det stora ekbordet i matsalen, och småbarnen turades om att titta i nyckelhålet. Mamma köpte alla nyttiga klappar och storasystrarna de "roliga". Pappa gjorde i ordning små, vita kuvert med en slant till var och en. Utanpå kuvertet skrev han en rimmad vers, med förslag om vad slanten lämp- ligast skulle användas till. En jul önskade jag mej en vit Garbo-jumper. En film med Greta Garbo var aktuell just då, och den höghalsade jumpern stod först på alla skolflickornas önskelistor. Min syster tog mig med med till Jönssons Tricotaffär på Kungsgatan, och där fick jag prova mina drömjulklapp. Men den fröjden varade inte länge. Redan efter första tvätten blev den ett par nummer för liten. Ylle var på den tiden en ett vanskligt material. Varudeklaration eller tvättråd förekom inte. Kvällen före julafton kläddes granen. Brokiga papperskarameller och skär och grön julgranskonfekt varavades med flaggor, glitter och änglahår. Jag minns, att när all grannlåten skulle ned i sina kartonger efter helgen, så sa´ mamma alltid: " Jag undrar vad som hänt när vi plockar upp detta nästa gång"?

Julaftons morgon satte mamma den svarta grötgrytan på spisen. Hon både satt och stod växelvis och rörde och rörde, för att inte gröten skulle brännas vid. Middagsbordet dukades i matsalen med vit duk och röda sevetter. Kopparkastrullen med "dopet" tronade mitt på bordet. Skinkan, med sin papperdekorerade gaffel, fanns på plats, liksom grishuvudet med äpple i munnen och kruskål i öronen. Sillsalladen lyste inbjudande, och lutfisken doftade. Risgrynsgröten var garnerad med kanel i sneda rutor och en sötmandel var neddoppad. Alla måste rimma till gröten, ingen slapp undan. Den som fick sötmandeln skulle ju bli först gift.

Efter maten blev det kaffe och juldopp och grön, hemmagjord likör. Den gjordes på sockerlag, ex- trakt och kronbrännvin. Tomteblossen gnistrade i granen, och tomten med säck och skrubbansikte bankade på dörren. Snart var golvet en enda röra av papper och kartonger, och alla tackade varandra för gåvorna. Min syster (Inga-Maj) satte sej vid pianot och spelade julmelodier, och vi drog långsladd genom rummen. En av mina bröder hade köpt en handdriven kinematograf hos Svenska Stålbolaget på Kungsgatan. Filmerna köptes per meter, och glädjen var stor, när Chaplin gjorde sina berömda konster på vår jungfrukammardörr. Lika roligt var det att få vara med och köra igång ångmaskinen, som en av bröderna fått i julklapp.

När alla var trötta på att knäcka nötter och spela filipin, så gick julaftonen in i ett lugnare skede. Alla kände sej lite högtidliga, när min syster satte sej vid pianot och spelade "O Helga natt". Pappa knäppte sina händer i en djup andakt. Kanske tänkte han också på alla obetalda räkningar och extrautgifter, som hörde julen till. Tankar, som säkert kretsade kring juldagsmiddagens grönkål med små prinskorvar, revbensspjäll och syltpäron med vispgrädde.
Hösten 1934 började jag på Kommunala Mellanskolan, Set var en bra skola, som var känd för sina duktiga lärare och idrottsliga bravader. Rektor Lillies pondus och ljusa livssyn charmade oss alla och spred extra glans över skolåren. Skolans idrottsförening, som hette M.I.F. hade en sport- stuga vid Delsjön. Den blev målet för många sön- dagspromenader och cykelutflykter.

Flickorna gick i Landalaskolan och pojkarna i Viktoriaskolan. Vår klass var "Kommunalas" enda samklass, och vi gick i Landalaskolan. Det var dåligt med lokaliteterna, så Exercishuset på Heden fick tjänstgöra som gymnastiklokal under vinterhalvåret. Höst och vår höll vi till på Gibraltarvallen. Det var där som pojkarna brukade klättra upp på taket till omklädningsrummet, för att smygtitta när flickorna duschade.

Den gryende kärleken hade ingen fet jordmån. Det blev mest lite förstulna ögonkast över läxböckerna eller ryck i håret under rasterna. HAN hette Gunnar, och var pojken med de långa ögonfransarna, som spelade "Svarta Ögon" på sin fiol under en frukostrast. Vi var väldigt blyga, och det närmaste vi kom varandra vara att gå "arm i arm". En gång var vi två flickor och två pojkar som gick armkrok på väg till skolans sportstuga. I Delsjöterrängen mötte vi en av våra lärarinnor. Hon rapporterade genast detta till rektorn, och dagen efter blev vi uppkallade till rektorsexpeditionen. Rektor Lillie, tog det inte så allvarligt, men eftersom pojkarna hade haft skolmössorna på sej, så sa´ han: "Ni måste tänka på skolans mössa förpliktigar"! Sedan viftade han iväg oss. Detta år stod Göteborgs Stads-teater färdig för invigning, och skolans elever inbjöds till en lyckad generalrepetetion av Shakspeares "Stormen".

Det var oroligt ute i Europa. En tidig vintermorgon läste jag i tidningen en detaljerad skildring från Tyskland, om van der Lubbe´s avrättning. Han blev dömd till döden genom halshuggning efter att ha anlagt riksdagshusbranden i Berlin. Fylld av skräck över det blodiga reportaget, sprang jag fortare än vanligt till skolan genom den mörka Vasaparken.

Skolungdomens hösttävlingar i Stockholm återkom varje år, och en blev jag uttagen att representera min skola. Simhopp var min favoritsport, och jag var både lycklig och stolt över erbjudandet. Tågresa, mat och inkvartering betalades av skolan idrottsförening. Ett par dagar före avresan öppnade pappa sin portmonnä och sa´: "Här får du tio kronor. Det kan vara bra att ha om du skulle vilja köpa dej någonting i Stockholm". En hel tia! Jag blev lycksalig och trodde inte mina ögon.

Nästa dag gick jag till skolan och kunde inte skiljas från min skatt, utan hade den i kappfickan. När jag kom ut i korridoren efter första lektionen, var tian borta. Någon hade länsat alla ytterkläder på sitt innehåll. Jag gick hem och storgrät och berättade för pappa precis vad som hänt. Pappa tog upp sin portmonnä och stoppade en ny tia i min hand. Utan att gräla. Utan att förebrå eller fordra vidare förklaringar. Det hade han ju haft sin fulla rätt att göra.
Pappas generositet fyllde mej med en nästan ofattbar värme. Händelsen har fyllt mej genom hela livet, och är något av det finaste jag upplevt. Jag begrep ju senare i livet, att pappa hade betydligt viktigare hål att stoppa sina pengar i, och det gjorde min upplevelse ändå större.

På lördagskvällarna "strögade" vi fram och tillbaka på Kungsportsavenyn. Hade vi pengar blev det en läsk på Holmbergs Thésalong vid Avenyen, eller på Malaga, som låg i Arkaden. Biobiljetterna kostade 1 krona och 10 öre, och det tyckte vi var dyrt. Skoldanser arrangerades på "Latin" och "Real", och Björkmans Dansinstitut var ett populärt tillhåll bland skolungdom. Ibland ordnade Kommunala Mellanskolan "lekaftnar" för att få ihop pengar till kommande fjällresor.

Det var inte mycket som vi barn behövde hjälpa till med hemma. Allt var färdigt när vi kom hem från skolan. Mamma såg till att vi hjälpte henne med att "dra lakan". och att dra veven på mangeln, som stod i ett hörn i köket. Somliga saker var mindre populära. Vi kivades alltid om vem som stod på tur att tömma slaskspannen, eller gå ned i källaren efter kol och koks till kaminerna.

Någon tonårskonfektion fanns inte på 1930-talet. Långbyxor började förekomma sommartid, och de hade väldigt breda byxben. I affären Mikado på Kungsgatan såldes japansk, blommig kretong för 48 öre metern. Av det tyget syddes strandpyjamas och klänningar. En gång om året hade vi hemsömmerska. Hon hette fröken Nicklasson och var ett under av skicklighet. Hon klippte till och sydde, och mamma kastade över alla sömmar. Pappas avlagda uniformsbyxor kom till heders igen. och blev präktiga kjolar till flickorna. Fröken Nicklasson stannade i en vecka, och hennes lön var fem kronor om dagen, plus maten.

Varje år beställde mamma ett nytt snörliv. Det var ett vidunderligt pinoredskap med hakar och hy- skor, snören, spiraler och insydda benbitar. Det kom en tant hem, från korsettfirman Germa, som tog mått och provade. Det bästa med snörliv, sa mamma "är att man kan ta det av sej!"

Konfirmationsundervisningen började på hösten 1935. Vi konfirmerades i S:a Birgittas kapell i april året efter, och var klädda i långa, vita klänningar och de första högklackade skorna. Prästen hette Knut Eriksson och kallades för "vite Knut". Han var en s.k. albino.

Elsa Elsa

Svensk och utländsk film stod nu på toppen av utveckling, och flickorna i klassen började få Hollywoodfeber. Vi köpte Filmjournalen och gick till "frissan" för att permanenta håret. Det kostade 10 kronor. Porr var ännu inte uppfunnet, men det fanns en tidning med lite halvnaket, som hette La vie Parisienne. Den smusslade pojkarna med under bänklocken. Visst var flickorna nyfikna, men skulle

aldrig drömma om att köpa en sådan tidning.

Somrarna på Saltholmen avslutades alltid med promotion. Då fick barnen från Johannelunds simskola vara med och få sina huvuden bekransade av årets promotor. Ofta var vattnet rödprickigt av maneter, men det var ingen som sjåpade sej för en sådan bagatell. Älvsborssimningen lockade stor publik. Starten gick vid Nya Varvet och målet var Kungsbryggan på Långedrag. Efteråt var det simbal i seglarsalen på Långedrags restaurant. Både pojkar och flickor doftade saltvatten. Mat behövde vi ingen, utan beställde "en Solo och två glas", till- sammans med bästa kompisen. Med världens vackraste solnedgång för ögonen, dansade vi i mitten av 30-talet, till tonerna av "Två solröda segel".

På februarilovet 1937 var det äntligen dags för den efterlängtade fjällresan. Pojkarna i klassen for åt Årehållet och flickorna till Sälen. Det gick ju inte för sej på den tiden att skicka oss till samma resmål. Fjällen i sol blev en stor naturupplevelse. Vi bodde i Sälenstugan, för Cluvers högfjällshotell var ännu inte färdigbyggt.

På Göteborgs nybyggda konserthus gav Jummie Lanceford jazzkonsert, och på biograferna kom de amerikanska musikfilmerna, Flottan dansar, Top Hat och Roberta med sina oförglömliga melodier. Fred Astair och Ginger Rogers var de stora idolerna, och i Hattbazaren på Kungsgatan såldes sär- skilda Ginger Rogershattar. Kjolarna var knäkorta, och till Valborgsmässoafton var det ett MÅSTE för alla flickor att ha ny dräkt och ny vårhatt. Vi frös obarmhärtigt i våra tunna sikestrumpor och charmeuseunderkläder, för vi klädde oss efter almanackan och inte efter väderleken. Chalmeristerna hade sin årliga vårbal på Valand, direkt efter cortégen. Då var det vanligt att flickorna hade långklänning. Om någon pojke hade druckit för mycket öl, blev han nobbad. Sprit bland flickor förekom aldrig, som jag vet.

Strax nedanför skolan, på Vasa Kyrkogata, låg ett litet café. Dit gick vi ibland på frukostrasterna och smygrökte. Två lösa Richmond kostade nio öre. Vi var vettskrämda att någon lärare skulle se oss genom fönstret, eller känna att vi luktade rök. Godis köpte vi på närmre håll. "Bonkas" kallades en affär på Molinsgatan som sålde läckra knäckäpplen för fem öre stycket. I den affären var det alltid trängsel, för de hade fyra skolors elever som stamkunder.

Ibland busade vi ordentligt i skolan. En vikarierande lärarinna i tyska var det synd om. Henne släppte vi helt enkelt inte in i skolsalen. Vi stod innanför och höll emot, och hon stod utanför och tryckte på. Vår kemilärare var också utsatt. Han skrek sej hes på grund av vår bristande uppmärksamhet. En gång stod alla eleverna vid fönstret i kemisalen och spanade in ett långt begravningståg nere på gatan. Men det hela var ganska oskyldigt, för i själ och hjärta hade vi stor respekt för både skolan och lärare. Vandalisering och nedklottring var okända företéelser.

Vid skolavslutningen 1937 blev jag underkänd i både tyska, engelska och matematik. Så många svåra ämnen orkade jag inte läsa in under sommarlovet. Slutade därför skolan och skrev in mej på Remingtoninstitutet på Östra Hamngatan för att gå kurser i stenografi och maskinskrivning. Så hade mamma planerat. Kurserna varade från hösten 37 till våren 38.

Hagens kapell 30-talet Hagens kapell 30-talet

När "Trägår´n" öppnade sina portar på vårkanten, blev den göteborgsungdomens givna träffpunkt. Där travade vi runt, runt den stora fontänen och kollade in vilka kändisar som var där. På Liseberg bjöd Cabarethallen på stjärnspäckade föreställ- ningar, och Jussi Björling fyllde Konserthallen med sin gudabenådande stämma. Sedan ett par år tillbaka hade Liseberg fått en ny attraktion. Det var Lisebergsbadet, ett friluftsbad mitt i sta´n, med ett hopptorn och romantisk undervattensbelysning.

Lisebergsbadet Lisebergsbadet

Nere på kontinenten jäste det. En känd profil på Göteborgs gator var Torgny Segerstedt, alltid i sällskap med sina två hundar. Han försökte genom artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, att öppna våra svenska ögon för det hemska som hände helt nära oss. I rapporterna från radions "dagsnyheter från tidningarnas telegrambyrå" luktade det krig otrygghet.

Pappa dog plötsligt, och det innebar en stor förändring i vår ombonade tillvaro. Ekonomiskt sett stod mamma tämligen utblottad, för det fanns ingen gällande livförsäkring flera av syskonen hade flyttat hemifrån. Men mamma var duktig i att hushålla och pensionen efter pappa var ju ett säkert kort. När den första sorgen lagt sej, gick mamma till Jenny´s förmedlingsbyrå på Storgatan, och anmälde att hon hade ett rum till uthyrning. Helst ville hon hyra ut till skolpojkar. 40 kronor i månaden kostade ett möblerat rum, och då ingick det kaffe på sängen varje söndagsmorgon.

Tidningarnas annonser om lediga platser studerades noga. Att skriva en platsansökan på den tiden var mycket stelt och krystat och skulle alltid avslutas med ordet "Högaktningsfullt". På min första kontorsplats hade jag 75 kronor i månaden. Mamma fick 45 kronor, och själv fick jag behålla 30 kronor som fickpengar. I en dagstidning fanns vid denna tiden ett erbjudande om en semestervecka på Turist- och Badhotellet i Fredrikshavn. I priset ingick resa, rum, alla måltider samt betjäningsavgift, och allt detta kostade 45 kronor. Men till några utsvävningar räckte inte pengarna.

Man skrev 1939, och jag var 18 år. Våren hade kommit. Vallgravens vatten slingrade sej blankt och mörkt under broarna, och träden på Kungsportsavenyen stod i sin spädaste grönska. Känslan av uppbrott började infinna sej, och den torra kontorsmiljön kändes som ett fängelse. Som alla andra flickor i den åldern hade jag teaterdrömmar och ville helst dansa balett. Under flera år hade veckopengarna gått till teaterbesök. Vi satt på Stora Teatern´s billigaste platser och insöp begärligt all härligheten. Det var Lars Egge, Isa Qvensel och Inga-Lill Söderman som var de stora namnen. En lunchrast bestämde jag mej för att helt tvärt gå och tala med Lars Egge, teaterchefen på "Storan". Lars Egge satt vid sitt skrivbord och log sitt välkända operettléende. Han frågade om mitt ärende, och jag neg och sa´ att jag gärna ville komma in vid baletten. Teaterchefen reste sej upp, lade uppmuntrande handen på min axel och sa´: "Vi får väl se, min lilla flicka, och höra vad balettmästaren säger"!

Så bar det iväg genom "Storan´s" innandömen. Vi gick uppför en mörk spiraltrappa, och det luktade damm och målarfärg. Ljudet av musik och balett- tramp hördes allt tydligare, och snart stod vi på scenen. "Texas", här är en flicka som söker dej", ropade Lars Egge, och balettmästaren kom fram till oss. Han frågade en del saker, och jag talade om att jag dansat rytmik hos Sonja Colliander. Då kallade han på en pianist och sa´: "Var god och visa vad ni kan"! När musiken tystnade, nickade balettmästaren och gick avsides med teaterchefen för att konferera. "Det var inte alls tokigt", sa´ Lars Egge . "Kom till teatern klockan nio i morgon, så får ni vara med och repetera för Ökensången"! Shorts och gymnastikskor skall medtagas.

Det var ett lyckligt ögonblick. Jag återvände till kontoret och de torra fakturorna och önskade att klockan snart skulle bli fem. Väl hemkommen delgav jag familjen min stora lycka. Men effekten uteblev. Mamma frågade genast hur stor lön jag skulle få? Om den var större än 75 kronor i månaden, som jag fick på kontoret? Och inte kan man gå ifrån en kontorsplats utan uppsägning? För att inte tala om hur dåligt rykte som balettflickor hade!

Nej, om någon lön hade jag inte frågat. det enda som betydde något var, att få dansa balett. Nästa morgon satt jag åter på kontorsstolen framför den gnetiga kamrern och de omusikaliska fakturorna. Var mycket sur på mamma, som krasst hade slagit sönder mina skira teaterdrömmar. Men det låg vårluft över sta´n, och jag tröstade mej med att dansa "Lambert Walk", som var årets musikaliska begivenhet.

Turitz och Co. AB behövde kontorspersonal, och jag anmälde mej genast som sökande. Där jobbade flera av mina kompisar, och de tycktes nöjda med tillvaron. Jan fick telefon om att infinna mej personligen och gick upp till herr Posselius med mina skolbetyg i handen. Självklart skulle han se mitt BC i matte, för han började omgående att förhöra mej i multiplikationstabellen! Jobbet blev mitt i alla fall. Arbetstid: Vardagar 9.00 - 17.00, Lördagar 9.00 - 14.00. Semester: 14 dagar. Lön: 75 kronor i månaden, men skulle höjas till 90 kronor, " när man visat vad man kunde". Huvudkontoret låg på Vallgatan, men de hade också kontorslokaler i Centrum- huset. Där blev jag placerad. Arbetet var i början ett ett mellanting av kontorist och postflicka. Högar av brev skulle sorteras in i rätta pärmar, och det var många postkorgar att tömma i de olika våningarna. Vår trevliga chef, direktör Bremell, påpekade, att det var just med ett sådant arbete som han en gång hade börjat sin bana.

Inköpscheferna på Turitz hade var sin manliga assistent. De var ett par år äldre än vi kontorsflickor och höll benhårt på sin prestige att vara "chefens närmaste man". Råkade man känna någon av dessa gossar tidigare, lät de oss förstå att DU kunde vi säga privat. Men inte på arbetstid. Vad flickorna beträffar så duade bara dem vi kände förut. I annat fall var det alltid den som var äldst som föreslog titelbortläggandet. Att vara "fru" var något väldigt förnämt. De stod flera pinnhåll högre än "fröknarna". Ingen reagerade, för så gick det till på alla arbetsplatser. Men atmosfären på vårt kontor var både varm och gemytlig, och alla såg ut att trivas.

Vid jultid fick vi chans att tjäna lite extrapengar. Efter kontorstidens slut gick vi ner på varuhuset Grand Bazar och sålde leksaker och julpynt fram till klockan 20.00.

September 1939 bröt kriget ut. Tidningarna hade feta rubriker och radion blev familjens givna samlingspunkt. Pojkvänner och bröder blev inkallade och låg "någonstans i Sverige". Vi stickade halsdukar, hjälmskydd och vantar till försvaret och satte mörkläggningsgardiner för alla fönster. Många familjer köpte evakueringsstugor på landet, långt bort från stor-städerna.

När Turitz nya kontorskomplex stod färdigt vid Gamlestadsvägen, var vi inte särskilt förtjusta. Det hade ju sina fördelar att jobba mitt i sta´n. Men här var allting nytt, ljust och fräscht. Mest imponerande var den stora vinterträdgården, som stod till vår disposition. Både möbler och textilier var kom- ponerade med känsla för kvalitet och god smak. Lunch serverades i den rymliga matsalen mot en avgift av tre kronor i månaden. Dessa pengar drogs direkt på lönen.

Andra världskriget pågick nu för fullt. Mammas ransonerings-kuponger räckte aldrig till. Värst var det med kaffe och kött. En Luciakväll satt jag på tåget till Broddetorp i angeläget ärende. Släktingarna där hade lovat att hjälpa oss med lite extra fläsk till julen. På hemvägen satt jag i tågkupén med hjärtat i halsgropen och väntade att någon skulle be mej öppna den tunga resväskan. I den fanns både julskinka och kalvstek. Men ingenting hände.

På kontoret hände det besynnerliga saker. Dir H.G. Turitz försvann från sin chefspost, och många inköpschefer slutade. De flesta varor till EPA och Grand Bazar kom från Tyskland, så vi begrep ju, att det hade med kriget att göra. Stämningen blev tryckt, och ingen talade klarspråk. Det var först efteråt som det förflytna blev begripligt.

Semesterperioden var 14 dagar och togs alltid ut på sommaren. Att cykla var populärt. Bilar förekom inte för privatbruk och att åka tåg var dyrt. Visserligen hade S.J. rundresor i Sverige för 33.10. Men så mycket pengar hade man inte. Under en semestervecka cyklade vi fram och till- baka mellan Göteborg och Malmö. Vi var två män och en flicka. Min pojkvän hade helracercykel och 60 smörgåsar i ryggsäcken. Hans kompis hade hand om kartan, men fick av misstag med sej ett sjökort i hastigheten. Som kompensation framförde han "Sången till livet" på sitt munspel, när vi trampade fram på de oändliga skånevägarna. Enda liften fick vi av en lastbil över Hallandsåsen. Lite besvärligt var det när vi skulle övernatta. Första natten i Varberg blev vi anvisade ett stort rum med extrabädd på ett pensionat. Pojkarna fick ligga i ett kök, där lakanen fortfarande var varma efter värdfolkets hastiga sorti. När kovan blev knapp på hemvägen, cyklade vi på natten och hyrde ett gemensamt rum på dagen. Där sov vi alla tre. Gissa om vi hade skavsår i baken, när vi anlände till Göteborg, tidigt på midsommaraftons morgon?

Ibland var Göteborg helt mörklagt. Vid ett sådant tillfälle var jag på Stora teatern och såg Gustav Wally´s lyxiga revy. Där uppträde bl.a. de två göteborgssystrarna Sorbon. Båda var klädda i ljuslila krinoliner och delade ut violbuketter till parkettpubliken, medan de sjöng "En viol, mon- sieur"..........

Skärgårdsbåten ligger vid Skeppsbron och vaggar som en gammal anka i morgonbrusen, sprängfylld av stressade storstadsbor med barnvagnar, res- väskor, hundar och tårtkartonger. Vi är på väg till Styrsö, en av de vackra öarna i Göteborgs södra skärgård, där havet kan både smeka och ryta, och där älvorna dansar sin duniga slöjdans om vår- kvällarna.

I hamnen är det livligt. Båtar lastas och lossas, och från Eriksberg och Götaverken hörs öronbedövande hammarslag. Nya Älvsborgs fästning ligger som en grå silhuett i hamninloppet. Den har sin egen mörka saga. Pråmen, som vi skymtar i närheten, är ett mudderverk, och göteborgarna har döpt den till "Botten upp". Kvastarna, som står upp ur havet, är sjömärken. Småbarnen lurar varandra ibland och säger, att "där ligger en sop- gubbe begravd"! Öar, båtar och badvikar flyter förbi, och efter en timmas båtfärd går vi iland vid "våran" brygga.

Ön ligger som en pärlemorskimrande snäcka, väl förankrad mellan grovhuggna klippor och rund- slipade berghällar. Den har lagt sej så behändigt tillrätta för att riktigt kunna vara alla till lags: Fiskarbefolkningen till nytta och sommargästerna till stort behag.

Våren kommer tidigt och väcker ön ur vinterslummen. Öbor och sommargäster får brått med att rusta upp sina hus för den kommande sommarsäsongen. Bryggor skall lagas efter vinterns famntag, båtar skrapas och trädgårdsmöbler målas. Det luktar fränt och gott från trädgårdstäpporna där man bränner av fjolårsgräset, och i handelsboden har fröpåsarna en strykande åtgång.

Vi vandrar bygatan fram, där husen ligger så tätt att man kan ta´ varandra i hand genom fönstrena, och fortsätter uppför stigen där småtallarnas grenar sopar oss i ansiktet. Här bakom stenmuren ligger svärföräldrarnas sommarhus med all sin snickarglädje, burspråk och groggverandor. Hårt utsatt av pinande saltvindar, men mjukt inbäddat bland doftande syréner och skär äppelblom. Ett ljuvt vårregn har levererat en obeställd heltäckningsmatta av sol- gula maskrosor, praktfull i skönhet och mönster. Men lien får vänta, för på våren är också ogräs vackert och graciöst.

Vår övergår i sommar med morgonblankt hav och gyllene soluppgångar. Siesta. Bada näck i grön- skimrande saltvatten. Soltorka. Dricka kaffe ur termosmuggen, och äta bröd som kommit med morgonbåten från sta´n. Ljusa kvällar på verandan när himlen brinner och kaprifolens sötma smyger in genom fönstret. Solen försvinner som en röd boll bakom Känsö torn. Sakta går vi uppför träd- gårdsterassen och kättrar på alla fyra där berget är som brantast, upp mot utsikten där kaprifolen växer. Blicken fångar in ljuset från Vinga fyr och följer Sessan-Linjens vita färja genom farleden. Österut glimmar de oräknerliga ljusen från stor- staden begynnande nattliv.

Huset på Styrsö var alltid fullt av gäster, både bjudna och objudna. Man åt mycket och länge, och högarna av odiskat porslin bara växte och växte. Den detaljen fick ungdomarna senare ta´ hand om. Utom pojkarna. De slapp alltid undan. Fiskargubbarna kom flera gånger i veckan och sålde nyfångad fisk. Humrarna kostade femtio öre stycket för de små och sjuttiofem öre för de större. Det var tvunget att köpa lite fisk av var och en av gubbarna, annars kom de inte tillbaka. Resan med skärgårdsbåten kostade 50 öre för enkel tur. Det fanns också konkurrentbåtar som pressade priset till 35 öre.

Varje vår när jag kom ut till Styrsö efter den långa

vintern, kysste jag huset, som betytt så mycket för så många.
Kartoteksarbetet hos Turitz & Co. började bli enehanda,

och jag längtade efter att få mer användning för maskinskrivning. Började nu som fakturaskriverska hos Svenska Förenade Konservfabriker, eller "Fyrtornet", som var det inregistrerade varumärket. Arbetstiden var samma som förut, men nu år 1941 var lönen 150 kronor per månad.

Fyrtornets kontor var inrymt i ett gammalt tjusigt patricierhus på Stora Nygatan, mitt inne i centrala Göteborg. I detta huset hade, en gång för länge sedan, den kända göteborgsfamiljen Seaton bott. En dag knackade en äldre dam på kontorsdörren och bad att få komma in och titta sej omkring. Av hennes berättelse framgick, att hon i sin ungdom varit barnsköterska hos familjen Seaton. Hon gick igenom hela huset och pekade ut vad de olika rummen haft för funktion. I ett gårdsmagasin hade Fyrtornet ett konservlager. Där, fick vi veta, hade familjen Seaton sitt stall. På den tiden var det fyllt av hästar, droskor och landåer.

Lite av gammal fin kultur fanns fortfarande kvar i atmosfären på detta kontor. Alla var artiga och älskvärda mot varandra, och titlarna frodades. Personalen var övervägande manlig. Det var direktören, disponenten, kamrern, kassören samt ett antal kontorister och försäljare. Vi var 6-7 flickor som höll ihop, och trots att vi dagligen, under flera år, konfronterades med de manliga befattningshavarna, så förblev tilltalet herr, fru eller fröken. Disponenten var en stressad man, omnämndes internt bara som KL. Han visade sej aldrig på det allmänna kontoret, och jag tror inte han visste vad flickorna hette, varken för- eller efternamn.

Nu skrevs det fakturor. Vi hade räkneverk på skrivmaskinerna och räknesnurror bredvid oss. En enda faktura till Koopertiva Förbundet kunde bestå av 7 fullskrivna A4-blad. Skrev vi en sådan faktura felfritt utan att sudda, så blev det en extra klapp på axeln av kamrern. För första gången hörde jag talas om fackföreningar inom mitt yrke. De manliga kontoristerna tjatade på oss flickor och ville ha oss med i SIF. Vi tyckte inte vi hade råd och skyllde på, att "vi skulle ju snart gifta oss"! Så här i efterhand kan detta bara försvaras med brist på kunskap i ämnet. Vi visste för lite och fick för dålig kunskap.

Sveriges Förenade Konservfabriker var mycket generösa mot sin personal. Varje sommar blev vi bjudna på dagsresor till de olika fabrikerna i Bohuslän. Vi fick se hur fisken förvandlades från råvara till sillinläggning. Många fina specialiteter fanns, både när det gällde fisk- och grönsakskonserver. Till jul fick vi en präktig låda med allehanda delikatesser från fabriken i Fiskhamnen. När kriget tog slut 1945 fanns det inga gränser för firandet. På Kungsportsavenyen var det svart av folk, och alla krogar och restauranter var överfyllda. Vår chef, direktör Samuelsson, samlade ihop all lager- och kontorspersonal i lunchrummet och höll ett varmt tal för freden. Därefter bjöds det på champagne.

För mej blev det bröllop, och så småningom växte familjen. När jag slutade på Fyrtornet 1948 var min lön 450:-- kronor i månaden, inkl. dyrtidstillägg. Nu skulle vi i fortsättningen bara leva på EN lön.


Första barnbidraget kom, och utbetalades med 75 kronor i kvartalet. Jag kände mej rik. Barnbidraget kom ju i MITT namn. Då gick jag till en förlagsbokhandel på Vasagatan och köpte första delen av Nordisk Familjebok. Uppslagsverket blev så småningom komplett och till glädje för hela familjen.

Åren rann iväg bland växande familj, våta cellstoffblöjor och ljuvliga skärgårdssomrar. Det jag saknade mest var ett eget lönekuvert. Självförtroendet sjönk till noll, och det skulle dröja 13 år, innan jag tog mej själv i kragen och vågade gå ut i arbetslivet igen.

Elsa Kjellgren

Skolor
1928 - 1930 Kvarnbergsskolan
1930 - 1934 Götabergsskolan
1934 - 1937 Kommunala Mellanskolan / Landalaskolan
1937 - 1938 Remingtoninstitutet / Stenografi / Maskinskrivning

Arbeten
1938 Vikariat
1939 - 1941 Turitz & Co / kontorist / GBG
1941 - 1948 Fyrtornet / fakturaskriverska / Nygatan / GBG
1961 - 1985 Sahlgrenska / heltid från 1966

Bostad
1921 - 1926 Kvibergsvägen 11 / enfamiljshus m trädgård

1926 - 1927 Kärrsgården / Hisingen / enfamiljshus
1927 - 1929 Kronhusgatan 10 / 4 rok
1930 - 1935 Götabergsgatan 8 / 5 rok

1936 - 1937 Brushanegatan / Nya varvet / övervåning i villa
1938 - 1941 Götabergsgatan 9 / 6 rok
1941 - 1945 Viktoriagatan 15 A / 3 rok
1945 - 1951 Sten Sturegatan 11 / 1 rok

1951 - 1955 Carl Hillsgatan 3 A / Malmö / 2 rok
1955 - 1960 Kobbarnas väg 1 D / 2 rok
1960 - 1994 Syster Ainas gata 5 / 4 rok
1994 - 2008 Syster Ainas gata 5 / 2 rok
mars 2008 Landalahus avd Vrångö - avled 090419

 

       Charlotta & August

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

            Kristina & Gustav

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

Trestena herrgård
Anna-Nora Mannerfelt 1839-1917